94 
räknade inskränkta omfâng, möjligt att för detta ända- 
mäl begagna exakta siffror och mera detaljerade beräk- 
ningar. Den generela uppfattningen bör icke kunna för- 
lora nägot derpä. 
Till ämnet hör det icke att visa burn myntför- 
säraringen fortgätt under tiden före bankens inrättande, 
hvarföre derom endast mä anmärkas, att en mark sã- 
som myntenhet Ursprungligen enligt Landskapslagarne 
representerade en väyen mark eller ett skälpund silf- 
ver, beräknad efter myntvigt tili 16 lod, samt att mar 
ken, sedan den smäningom genom idkeligen vidtagen 
minskning af det präglade myntets skrot och körn fätt 
intaga plats sâsom skiljemy?it, och blifvit beräknad tili 
fjerde delen af en svensk doler, som enligt myntordnin- 
gen af den 1 September 1664, icke innehöll mer än 
2/, lod fini silfver, ehuru man dä i sjelfva verket var 
pä metallisk valuta frikostigare än förut, emedan man 
ville förbättra myntväsendet. Uti Landskapslagarne gjor- 
des redan sâdan skilnad emellan mark „vägen*^ och 
mark „tald‘\ att tvä tnark af det señare slaget mot- 
svarade en vagen mark. 
Att myntförsämringen före 1664 hunnit längre än 
förenämnda proportion utvisar, finner man bekräftadt 
bland annat genom en nâgra mânader före myntordnin- 
gen utfärdad författning, som medgifver att ett öre kop- 
parmynt, ehuru det enligt prägein hade bordt motsvara 
en âttondedels mark, i liqvider likväl icke vidare be- 
höfde beräknas till mer än en tjugondedels mark, hvil- 
ket innebär ett erkännande af att en mark i präglade 
kopparstycken icke motsvarade i värde mer än */35 lod 
ßnt silfver. 
Det genom girobanken stadgade myntväsendet i 
Hamburg mäste naturligtvis framkalla ett sträfvande att