112
om den skulle äsyftat en tolkning af lagbudet i nämnda
rigtning, men all tvetydighet förfaller tili följd af stadgandet
i sagde 1752 àrs resolution, der det ocksä tinnes
förklaradt, att invisningar, som inrikes orter emellan
blifvit gifna, eller accepterade obligationer säsom vexlar
författade, böra sä mycket inindre dragas under vexelstadgan,
dä särskilda författningar galla om sädana invisningar
och förskrifningar. Men dä lagbuden om dem,
säsom redan blifvit framhället (pag. 42) just icke’i nägot
afseende kunna anses betrygga kontrahenterna, blir resultatet
att lagstiftaren vida mera gynnat den utländska
än den inhemska fordringsegarens rätt.
En annan inskränkning bestod deri, att städernas
utrikes handlande aliena künde begagna vexlar. Ehuru
ett sädant förbehäll icke finnes uttaladt i vexelstadgan,
sä var detta likväl en naturlig följd icke alienast deraf,
att nägra vexeldragningar pä utlandet svärligen künde
komma i fräga für andra, dä all handel var dem förbjuden
med utländningar, oberäknadt en ganska inskränkt
dylik pä friinarknader, utan äfven af det förhällande
att vexelhandeln enligt lag betraktades säsom
en gren af grosshandeln. Att en sâdan rättsordning verkeligen
varit äsyftad, vinner för öfrigt stod äfven deraf, att
alla äldre vexellagar eller ätminstone flertalet af dem
uttryckeligen bestämt att bruket af vexlar allenast tillkoin
dem, som drefvo större affärer. Detta uttrycktes
pä tvä satt, sä att man antingen förklarade, att inga
andra än vissa uppräknade slag af aifärsmän vore berättigade
att ätaga sig vexelgäld, eller att man medgaf
eil sädan rätt ät alla raed undantag af en mängd namiigifna
folkklasser. I förra fallet undantages vanligen köpmän,
penningevexlare, judar, fabrikanter, kommissionshandlande,
skeppsredare, skeppskaptener, assuransbolag,
