125 
lag. Nâgonting dertill motsvarande âterfinnes icke uti 
de öfriga af vär tids vexellagar, och numera hafva ocksä 
alla dithörande stadganden blifvit utmönstrade ur 1878 
ärs förslag tili gemensam vexelordning för de skandina- 
viska rikena. 
Lagbuden i kapitlet häntyda derpä, att man just 
icke uppfattat vexlarne säsom omsättningsmedel i vid- 
sträcktare mening, utan förestält sig att deras ändamäl 
var att göra ungefär samma tjenst som de i vär tid 
begagnade s. k. postremissvexlarne, hvarmed banker och 
affärsmän pläga betjena dem, som haf\a att liqvidera 
nägon gäld pä annan ort. I)ä remisserna ofta künde 
päkalla stör skyndsamhet, kom lagstiftaren remittenterna 
tili hjelp genom stadgaiidena säväl om utställarens rätt 
att efterät med vexeltväng utkräfva betalningen, som 
ock angäende vexelduppletternas förenämnda betydelse 
säsom bevisningsmedel. Om en remittent icke har pen 
ningar tillhands i sista ögonblicket, dä, hans vexel bör 
afsändas, kan enligt de nyss äberopade §§;na en prima 
dupplett für remissen tili honom utleninas utan betal- 
ning, synnerligt üfventyr och vidlyfligare omgängar, ty 
utställaren riskerar deri)ä, föga, emedan han fâr med 
tillämpning af vexellagen utkräfva det oguldna, och prima 
duppletten i remittentens hand icke utgör nägot bevis 
om att betalningen redan blifvit fullgjord. 
Sluteligen bör anmärkas, att uti köpet om en tras- 
serad vexel eller rättare uti det första vexelaftalet emel- 
lan utställare och remittent ingär en förutsättning derom, 
att ett nytt aftal med godkännaren skall komma tili 
ständ; och det första aftalet innesluter derföre säsom 
vilkor, att utställaren skall hälla remittenten och hans 
rättsinnehafvare skadeslös, om godkännaren icke fullgör 
bäde accepten och den betalning han derigenora kan