klar pâ ett eller annat satt, för att derigenom undgä 
följdema af en vägrad accept. 
Ehuru det hör tili vexlames rätta natur och an- 
Vcändning att icke omfatta en läng förfallotid, har lagen 
likväl icke velat inskränka kontrahentemas frihet att ef- 
ter behof och godtfinnande bestärama den tidpunkt mer 
eller mindre aflägsen, dä accept skall begäras eller betal- 
ning fordras (jfr. § 17). Korrektivet emot missbruk i detta 
afseende vinnes derigenom, att vexlar pà alltför läng 
förfallotid vanligen icke kunna fäs diskonterade. Endast 
för den händelse att sigtvexlar eller sädana, som äro 
betalbara efter uppvisandet, sakna bestämning om tiden, 
dä accept eller betalning skall begäras, har lagen, sak- 
egarne tili skydd, begränsat denna tid. 
I all händelse befrämjar remittenten eget och öf- 
riga närvarande eller tillkommande sakegares intresse, 
om han i främsta rummet fogar anstalt om acceptons 
erhâllande, ifall detta icke redan skett genora trassen- 
tens ätgärd. För samma orsak bör hvarje indossat, som 
emottagit vexeln oaccepterad, vara angelägen om att utan 
dröjsmäl fä den godkäiid. Men utförandet deraf hin- 
dras och försväras ganska ofta tili följd af acceptantens 
aflägsna hemvist eller andra orsaker. Längre an tili 
den tidpunkt, dä vexeln är ämnad att inlösas, kan ät- 
gärden för acceptons erhâllande likväl icke i nägon hän 
delse fä uppskjutas. Uti Vexelstadgans 16:e och fol 
iando §§ stadgas derom, att accepten fär begäras när 
som heist under förfallotiden, och att denna begäran 
ovilkorligen skall senast framställas ä sjelfva förfallo- 
dagen. Om denna dag är utan närmare föreskrift be- 
roende af tiden för vexelns uppvisande och derföre obe- 
stämd, skall innehafvaren anmäla sig tili erhâllande af 
accept inom tre, sex, tolf eller aderton mänader, räk-