klar  pâ  ett  eller  annat  satt,  för  att  derigenom  undgä
följdema  af  en  vägrad  accept.
Ehuru  det  hör  tili  vexlames  rätta  natur  och  an-Vcändning
  att  icke  omfatta  en  läng  förfallotid,  har  lagen
likväl  icke  velat  inskränka  kontrahentemas  frihet  att  efter
  behof  och  godtfinnande  bestärama  den  tidpunkt  mer
eller  mindre  aflägsen,  dä  accept  skall  begäras  eller  betalning
  fordras  (jfr.  §  17).  Korrektivet  emot  missbruk  i  detta
afseende  vinnes  derigenom,  att  vexlar  pà  alltför  läng
förfallotid  vanligen  icke  kunna  fäs  diskonterade.  Endast
för  den  händelse  att  sigtvexlar  eller  sädana,  som  äro
betalbara  efter  uppvisandet,  sakna  bestämning  om  tiden,
dä  accept  eller  betalning  skall  begäras,  har  lagen,  sakegarne
  tili  skydd,  begränsat  denna  tid.
I  all  händelse  befrämjar  remittenten  eget  och  öfriga
  närvarande  eller  tillkommande  sakegares  intresse,
om  han  i  främsta  rummet  fogar  anstalt  om  acceptons
erhâllande,  ifall  detta  icke  redan  skett  genora  trassentens
  ätgärd.  För  samma  orsak  bör  hvarje  indossat,  som
emottagit  vexeln  oaccepterad,  vara  angelägen  om  att  utan
dröjsmäl  fä  den  godkäiid.  Men  utförandet  deraf  hindras
  och  försväras  ganska  ofta  tili  följd  af  acceptantens
aflägsna  hemvist  eller  andra  orsaker.  Längre  an  tili
den  tidpunkt,  dä  vexeln  är  ämnad  att  inlösas,  kan  ätgärden
  för  acceptons  erhâllande  likväl  icke  i  nägon  händelse ­
  fä  uppskjutas.  Uti  Vexelstadgans  16:e  och  foliando ­
  §§  stadgas  derom,  att  accepten  fär  begäras  när
som  heist  under  förfallotiden,  och  att  denna  begäran
ovilkorligen  skall  senast  framställas  ä  sjelfva  förfallodagen.
  Om  denna  dag  är  utan  närmare  föreskrift  beroende
  af  tiden  för  vexelns  uppvisande  och  derföre  obestämd,
  skall  innehafvaren  anmäla  sig  tili  erhâllande  af
accept  inom  tre,  sex,  tolf  eller  aderton  mänader,  räk-