160 
ersättningsanspräk gällaiide emot äldre öfverlätare och 
utställaren (76 §). 
Det medför ingen svärighet att tillämpa dessa be- 
stämningar, dä fräga är om vexlar stälda att betalas 
vid sigt, pä viss utsatt dag eller pä viss dag à dato, 
men deremot är saken icke lika klart framstäld be- 
träffande vexlar, som skola betalas pä viss tidpunkt 
efter uppvisandet. Tvetydigheten har sannolikt sin rot 
deri, att man utan att i andra afseenden förändra lag- 
textens plan och uppställning, utbytt ordet: protestdag 
uti den tyska lagtexten emot ordet förfallodag. 
Författningen Säger i nämnda 75 § att preskrip- 
tionstiden efter vägrad betalning skall räknas frän för- 
fallodagen. Ifall man ville tillämpa denna bestämning 
pä vexlar af ifrägavarande slag, borde preskriptionstiden 
räknas icke frän den tid, dä accepten blifvit vid upp 
visandet vägrad, utan ifrän den derefter afmätta när- 
mare jeller Qermare dag i framtiden, dä vexeln enligt 
utställarens afsigt komme att inlösas, och hvad värre 
är, vexelinnehafvaren vore icke berättigad att utföra sin 
talan for vägrad betalning förrän nyssnämnda mellantid 
förflutit (jfr 40 §). Man har svärt att godkänna en 
dylik äsigt, ty man mäste anse att den vägrade accep 
ten tillika innebär vägrad betalning, och fär icke vänta 
nägon oförutsedd liqvid pä den förfallodag, som uti 
vexeln gjorts beroende af uppvisandet. Vexelinnehafva 
ren borde väl efter den protest, hvartill han i fräga ora 
dylika vexlar är genom 20 § ovilkorligen förbunden för 
vägrad accept, lika ovilkorligen derefter utföra sin äter- 
gängstalan inora den tid som är föreskrifveii, dä bri- 
stande betalning föranledt sarama talan, vid äfventyr 
att annars förlora sin vexelrätt emot gäldenärerna. 
Ett sädant résultat erhälles emellertid icke genom