till förmän for dera, som hade förfallen gäld attbetala.
Förslaget tili skandinavisk vexellag af 1878 har velat
uttryckligen légalisera en dylik uppfattning, raen föreskriften
derom har, sâsom det blifvit anmärkt icke utan
skäl, erhällit en ordalydelse, som kan tilläta att utsträcka
begreppet om vis major alltför längt (se bil. n:o 3 § 92).
Bland nu gallando vexelförfattningar torde endast
lagen för Ungern innehälla ett uttryckeligt stadgande
derom, att en uraktlâten ätgärd icke fär räknas vexelinnehafvare
tili last och betaga honom regresstalan, om
det icke stätt i bans raagt att fullgöra äliggandet. Uti
Portugals och Hollands handelslagar tillämpas sarama
grundsats allenast pä det speciela fall, dä en vexei till
följd af dröjsmäl, som sakegare ej vällat, frainkommer
tili betalningsorten efter förfallodagen. Ehuru sälunda
uttryckliga föreskrifter derom i allmänhet saknas, fiuner
man likväl uppgifvet att domstolarne i England, Frankrike
och Italien geinenligen godkänt invändningar ora
vis major. I Tyskland hafva deremot skiljaktiga äsigter
i saken blifvit uttalade och jeinväl gjort sig gallando.
Tillföreue tyckes man hafva varit mera enig uti att làta
nödvändigheten ursäkta försenade protester och andra
ätgärder, och donna uppfattning har ocksä pä det bestäradaste
blifvit understödd af Mittermayer, och señare äfven
af Bluntschli. En motsatt mening har likväl icke heller
saknat talrika anhängare, hvilka i synnerhet velat förneka
betydelsen för tyska vexelgäldenärer af de fransyska
moratorierna under belägringen af Paris. Uá konferensen
i Leipzig är 1847 beredde förslaget tili den nu gallando
allmänna tyska vexellagen, fordrade 10 roster einot
nio, att man borde uttijckeligen légalisera en replik om
vis major sâsom ursäkt för en uraktlâten handling, raen
dâ man derefter icke künde förena sig ora ordalydelsen
