156

Endast  i  den  händelse,  att  vexelinnehafvaren  vill
hälla  sin  talan  öppen  emot  utställaren  och  öfverlätarena,
hör  han  icke  försumma  att  fordra  vexeln  inlöst  p&
sjelfva  förfallodagen,  hvarigenom  han  for  öfrigt  äfven,
ifall  liqviden  afböjes,  vinner  den  fördel  att  fordran  efter
sagde  dag  löper  med  sex  procents  ränta  för  äret.  Ränta
för  vexelgäld  kommer^nemligen  icke  i  fräga  i  andra  fall
än  dä  betalningen  bevisligen  fördröjes,  ty  det  öfverensstäniiuer
  icke  med  vexlarnes  natur  och  ändainäl  att
före  förfallotiden  beräkna  en  sâdan,  och  ifall  detta  sker,
ingär  räntan  vanligen  i  diskontform  uti  vexelns  belopp.
Lagen  innehäller  härom  dock  icke  nägot  stadgande,
ehuru  man  visserligen  kan  finna  af  30  §,  att  den  blifvit
bygd  pä  förutsättning  om  att  vexlar  under  sin  omloppstid
  icke  afkasta  nägon  ränta.
Stadgandet  om  vexelinnehafvares  skyldighet  att
begära  betalning  ä  förfallodagen  innehäller,  att  han  dâ
skall  uppvisa  vexeln  för  att  inlösas  (40  §),  men  större
bankinrättningar  plaga  likväl  inskränka  sin  ätgärd  i  detta
afseende,  sä  att  de  nägon  dag  dessförinnan  genom  avisbref
  underrätta  acceptanten  om  denna  förfallodag  med  päminnelse
  om  liqvid  i  bankens  lokal.  Ehuru  lagens  ordalydelse
  och  en  bokstaflig  tolkning  deraf  visserligen  icke
understödjer  ett  sädant  förfarande,  sä  torde  det  likväl
kunna  försvaras  säväl  p&  den  grund,  att  häfden,  ordningen
  och  en  viss  nödvändighet  gjort  det  tili  regel,  att
liqviderna  med  en  bank  heist  böra  verkställas  vid  dess
publika  och  öppna  kassa.  som  ock  derföre  att  vexelgäldenärernas
  rätt  icke  kan  anses  vara  förnärmad  eller  förminskad
  genom  sagde  förfarande.  Fräga  derom  kan
endast  uppstä  beträffande  protestkostnaderna,  hvilka  möjligen
  hade  kunnat  undvikas  genom  ett  personligt  besök
hos  acceptanten,  och  hvilka  derföre  icke  heller  under