157

nämnda  förhällande  torde  kunna  ädömmas  hvarken  acceptanten
  eller  de  öfriga  gäldenärerna,  likasom  ock  det
icke  lärer  kunna  komma  i  fräga  att  beräkna  nägon  ränta
förrän  frän  protestdagen.  Skulle  svaret  i  protesten  lyda,
att  medien  kunna  lyftas  hos  acceptanten,  som  icke  förbundit
  sig  att  bära  dem  tili  banken,  kommer  naturligtvis
  ett  annat  förhällande  att  ega  rum.  Banken  mäste
underkasta  sig  vilkoret  om  liqvid  hos  honom  och  eger
derutöfver  inga  ansprâk  emot  de  Öfriga  vexelgäldenärerna.
Till  stöd  för  nyssnämnda  uppfattning  kan  äfven
framhällas  ett  förhällande,  som  ocksä  i  andra  afseenden
har  en  viss  betydenhet.  Lagen  egnar  vida  mindre  uppmärksamhet
  ät  frägan  om  upp  visan  det  pä  förfallodagen
an  ät  de  rigurösa  detaljerna  angäende  den  protest,  som
vägrad  accept  eller  betalning  päkallar.  Den  Säger  ej
huru  vexelinnehafvarens  besök  hos  acceptanten  skall
be  visas,  och  den  förres  rätt  kan  under  sàdant  förhällande ­
  vara  ganska  osäker,  om  hans  talan  skall  obetingadt
  anses  försutten,  säframt  han  ej  förmär  styrka
verkligheten  af  detta  besök.  Om  han  dervid  varit  ätföljd
  af  tvä  vittnen,  s&  öfverensstämmer  icke  ens  deras
edeliga  afhörande  inför  domstol  med  vexelrättens  bevisningsmetoder.
  För  att  vara  füllt  betryggad  borde  han
redan  dâ  hafva  Notarios  publicus  till  hands,  för  att  protesten ­
  mâ  kunna  fôrsiggâ  omedelbart  efter  krafvet,  och
för  att  de  särskilda  omgângarne  med  bevisningen  angâende
  den  första  ätgärden  sâlunda  äfven  mâ  kunna
undvikas.  Om  protesten  uppskjutes  till  andra  dagen,
sâsom  lagen  medgifver,  kunde  trassaten,  genom  att  förneka
  det  tidigare  besöket,  ofta  ganska  lâtt  förinta  fordringsegarens
  rätt  att  göra  sitt  ansprâk  gâllande  pâ  grund
af  vexelordiiingen,  sâvida  bevisningen  om  samma  besök
kan  vara  ganska  vansklig.  I  vanliga  fall  innebär  svaret