161

en  dylik  ytterligare  granskning  icke  vara  dem  medgifven,
  dä  fräga  är  om  vexelns  inlösen.  I  detta  afseende
tillkommer  dem  endast  att  förvissa  sig  derom,  att  vexeln
  genom  en  icke  afbrüten  serie  af  öfverlätelser  eller
genom  blankotransport  lagligen  kommit  i  den  señaste
innehafvarens  besittning,  hvarom  de  förut  icke  kunnat
inhemta  fullständig  kännedom,  dä  vexeln  passerat  deras
hand.  Men  icke  ens  dervid  fär  det  sättas  i  fräga,  huruvida
  underskrifterna  äro  äkta  eller  icke  (35  §),  ty  nàgra
  falska  öfverlätelser  kunna  i  hufvudsaken  dock  icke
förminska  hvarken  godkännares  förbindelse  att  i  liqvid
med  trassenten  honorera  sin  accept,  eller  âliggandet  för
de  indossenter,  hvilkas  namnteckning  är  äkta,  att  ansvara
  tili  sina  rättsinnehafvare  för  rigtigheten  af  den
fordran,  som  blifvit  tili  dem  öfverläten.  En  vägran  att
fullgöra  betalningen  kan  säledes  icke  hafva  nägon  giltighet,
  säframt  den  gäldenär,  som  sökes,  ej  gitter  bestrida
  sin  egen  underskrift  eller  visar  att  den  nämnda
serien  af  öfverlätelser  är  afbruten.
Nägot  inflytande  pä  öfverlätelsernas  giltighet  utöfvar
  icke  heller  den  omständigheten,  att  nägon  af  indossenterna
  förbjudit  all  vidare  öfverlätelse,  ty  detta
verkar  endast  att  samma  Indossent,  om  förbudet  öfverträdes,
  skall  bedömmas  efter  civilrätt  beträffande  ansvarigheten
  för  gälden  (10  §).  Det  samma  gäller  om  en
öfverlätelse,  som  allenast  innebär  en  fullmagt  för  ett
ombud  att  inkassera  vexelns  innehäll,  ty  en  fullmagt
anses  tillika  äsyfta  en  rättighet  för  Prokuristen  att  i
sädan  egenskap  vidare  öfverläta  eller  sälja  vexeln,  hvilket
  i  sjelfva  verket  äfven  är  ett  sätt  att  inkassera  innehället
  (15  §).
Emedan  vexellagen  föreskrifvit  att  betalning,  likasom
  ock  andra  ätgärder,  skola  fullgöras  pä  vissa  be-11