24

volution  i  den  politiska  ekonomin.  Han  Säger  att  denna
vetenskap,  som  är  läran  om  utbytet,  omfattar  allt  hvad
köpas  och  säljas  kan,  och  som  fordringar  icke  alienast
egna  sig  för  en  sâdan  behandling,  utan  äfven  derigenom
i  högsta  grad  betjena  Produktionen,  erhälla  de  egenskapen
  af  verklig  förmögenhet  och  böra  hänföras  tili  klassen
  af  produktiva  kapitaler.  Pästäendet,  att  krediten  är
en  mägtig  häfstäng  för  Produktionen,  likasom  ock  att
den  vid  orasättningen  kan  göra  tjenst  säsom  ett  verklagt ­
  kapital  i  penningar,  innebär  en  stör  sanning,  hvilken
redan  varit  länge  känd  och  päyrkad,  men  deremot  är
det  icke  annat  än  en  begreppsförvirring,  om  man  vill
betrakta  banksedlar,  vexlar  och  andra  kreditens  skapelser
  i  och  för  sig  säsom  bestänsdelar  uti  den  allinänna
förmögenheten.  Hvarje  enskild,  som  har  nägon  fordran,
är  visserligen  rikare  genom  den,  men  cn  annan  hans
gäldenär  är  lika  mycket  mindre  behällen.  En  massa  af
cirkulerande  banksedlar  förutsätter  lika  stör  minskning
uti  bankernas  verkliga  tillgängar,  som  den  innebär  ett
plus  uti  de  enskilda  innehafvarenas  kassor.
Mer  än  nägon  annan  tid  har  emellertid  det  s.  k.
merkantila  tidehvarfvet  eher  perioden  frän  16;e  tili  modlet ­
  af  det  18:de  seklet  utmärkt  sig  genom  öfverdrifna
föreställningar  om  penningens  allmagt  och  betydelse.
Blott  man  var  i  ständ  att  rikta  sitt  förräd  af  guld  och
silfver.  hade  man  enligt  merkantilisternas  äsigt  all  lycka
i  sina  händer.  Man  uppoffrade  för  detta  ändamäl  arbetskrafter,
  som  skulle  varit  mera  behöfliga  för  Produktionen ­
  af  mat,  kläder  och  mera  dylikt;  och  som  alla
dock  icke  künde  arbeta  i  grufvorne,  föreslog  Antonio
Serra  är  1613  en  utväg  att  blifva  rik  utan  grufvor,  och
hans  förslag  fick  sin  fulländning  genom  det  vidunderliga
tullsystein,  som  utmärker  inerkantilismen.