44
vexelrätteii varit en förebild for de anförda lagbiideu,
utan äfveii att lagstiftareii företrädesvis äsyftat att göra
de löpande skuldsedlarne anväiidbara für bytesförmedlirigeii,
livilket äfven uttryckeligen frainliälles i 1798 ai-s
författning, der deras bestämmelse sages vara att befordra
lätthet i handel och rörelse, hvarfüre fordringsegarena
ocksii icke ätnjuta det strängare exekutiva
skyddet, oin förbiiidelseriia äro still da pä längre äii tolf
inänaders forfallotid, eher utsökningeii af deras innehâll
fördröjes utöfver sex inänader efter förfallodageii.
7. Vi hafva här ännu att omnänina en art af
kreditförbindelser, som under en förfluten tid varit äninade
att godtgöra saknaden af inrikes vexlar. Genom
K. F. den 17 Janiiari 1746 intördes bruket af de kreditpapper,
som bära nainii af manufaktur skuldsedlar.
Om rääninen blifvit ])à kredit füryttrade tili manufakturverken,
eher om dessa utkrediterat nkgra prudukter af
sin industri, egde säljaren deroin utfärda räkning efter
faststäldt formular, och sedan den betalningsskyldige
accepterai räkningens belopp, künde den sälunda belefvade
förbindelsen förniedelst indossering öfverlätas
tili annan samt „i betalningar och rörelser lö|)a man
emellan.“ Med vissa fürbehâll af ringare betydenhet
finge fordringsanspraken göras gällande med tillämpning
af vexelstadgan. När en godkänd räkning sälunda
medförde lika kraft och verkan som en vexei, künde
man genom anordningen visserligen stäfla vexelrytteri
och blanko kredit, men det obeqväma i formen ocb
affärsmännens förbehällsamhet i afseende â detaljeriia
af deras verksamhet, torde redan den tid, dä bruket
af inrikes vexlar ännu icke var medgifvet, hafva hin*
drat ett allmännare begagnande af manufaktur skuld'
sedlarne.
