42

ârs  Man.  Priv.  art.  5  §  5,  jemfördt  med  K.  K.  12  Dec.
1859  och  K.  F.  9  Nov.  1868  §  3,  att  förlagsgifvaren
eger  rätt  att  inteckna  sin  fordran,  och  att  han  pâ  grund
deraf  ätnjuter  förmänsrätt  uti  verkets  effekter,  d.  ä.  uti
alla  de  räämnen,  färdiga  produkter  och  öfriga  lösören,
hvilka  kunna  anses  hora  till  den  genom  förlaget  understödda
  produktiva  inrättningen.  Derigenom  har  förlagsaftalet
  visserligen  blifvit  i  fullständigare  grad  iklädd
karaktären  af  en  vanlig  läneaffär,  men  man  firmer  likväl,
  isynnerhet  om  man  tager  i  betraktande  den  för
andra  ändamäl  icke  medgifna  inteckningsrätten  uti  lösörebo,
  att  lagstiftaren  genom  stadgandet  velat  underlätta
  de  produktiva  inrättningarnes  verksamhet  jemte
omsättningen  af  deras  alster.
4.  Uti  ett  hodmerihref  förskrifvas  medel,  gifna
för  att  hjelpa  ett  nödstäldt  fartyg  ifrän  dess  svära  belägenhet.
  Längifvaren  förbehäller  sig  panträtt  i  fartyget
och  en  viss  högre  ränta,  samt  förbinder  sig  deremot  att
läta  fordringsanspräket  förfalla,  om  fartyget  gär  fürloradt
  under  en  viss  resa  och  länet  ej  kan  dermed  betäckas.
  Äfven  denna  läneaffär  stär  i  ett  visst  sammanhang
  med  de  kreditoperationer,  som  ásyfta  förmedlingeii
af  byten.  Man  kan  säga  att  längifvaren  ätager  sig  pâ
vinst  och  förlust  betalningen  af  alla  de  produkter  och
tjenster,  som  koinmit  fartyget  tili  godo,  emot  vilkor  att
blifva  rundligare  ersatt  för  ett  sädant  förskott,  om  af"
fären  fär  en  lycklig  utgäng.
5.  Uti  4  kap.  6  §  U.  D.  stadgas:  „hafver  nägooj
fätt  invisning  â  viss  man,  och  fär  ej  betalniug  af  ho-  -
nom,  njute  utmätning  hos  den,  som  invisningen  gaft
äfven  om  denne  förebär  att  emottagaren  varit  vâllandç
dertill,  att  betalningen  trän  anvist  hand  i  rattan  tid
följt.“  Sälänge  bruket  af  vexlar  för  den  inhemska  oiO'