1 
60 
eller vexlar. Hos bankirerna förekommer myiitvexlingen 
ofta säsom eii hiifvudsaklig affärsgren. Ehuru bäde det 
köpta och det sälda myntet i flertalet fall bestär af 
samma myiitvara eller bytesförmedlare, och man derföre 
künde forestada sig att heia byteshandeln reducerar sig 
tili att väga qvantitet mot qvantitet, sä är dock en 
vanlig handel, som förutsätter oskillerande priser, här 
möjlig. Detta beror af prägein, som gör det ena lau- 
dets mynt mindre användbart i det andra. Om mynt- 
tillflödet i motsatta rigtningar är lika stört emellan tvä 
olika länder, beräknar vexlaren sig tili godo vanligen 
endast en viss ringare provision für besväret med vex- 
lingen, inberäknadt nägon ränta för det myntkapital, 
som han hâller i beredskap för kundernas räkning. 
Denna godtgörelse blifver nägot större, om det utländ- 
ska myntet tillströmmar mera ymnigt, ty det kan dä 
blifva för vexlaren nödigt att bekosta transporten af 
öfverskottet tili den plats, der detsamina har full an- 
vändbarhet. I allmänhet kan det vid vexlingen beräk- 
nade agiot icke öfverstiga samma transportkostnad, sä- 
framt icke det fall skulle inträffa, att vexlaren heit och 
hället saknar tillfälle att pä stallet utgifva eller använda 
det invexlade fremmande myntet. 
Förhällandet med diskontrörelsen är nära nog ena- 
handa. Bankerna bedrifva den i större Skala, men en- 
skilda bankirer kunna äfven tili fromma för mänga 
affärer ingripa deri. Den, som besitter en vexei, hvars 
innehäll han behöfver disponera tore förfallotiden, kan 
sakna tillfälle att diskontera den i nägon bank eller att 
utgifva den tili sin a atfärskunder för att betala deras 
tillgodohafvande. Omständigheterna kunna verka att 
nägon enskild kapitalist eller bankir vill diskontera den, 
d. ä. utbyta densamma emot annan säsom betalningS"