24
volution i den politiska ekonomin. Han Säger att denna
vetenskap, som är läran om utbytet, omfattar allt hvad
köpas och säljas kan, och som fordringar icke alienast
egna sig för en sâdan behandling, utan äfven derigenom
i högsta grad betjena Produktionen, erhälla de egenska-
pen af verklig förmögenhet och böra hänföras tili klas-
sen af produktiva kapitaler. Pästäendet, att krediten är
en mägtig häfstäng för Produktionen, likasom ock att
den vid orasättningen kan göra tjenst säsom ett verk
lagt kapital i penningar, innebär en stör sanning, hvilken
redan varit länge känd och päyrkad, men deremot är
det icke annat än en begreppsförvirring, om man vill
betrakta banksedlar, vexlar och andra kreditens skapel-
ser i och för sig säsom bestänsdelar uti den allinänna
förmögenheten. Hvarje enskild, som har nägon fordran,
är visserligen rikare genom den, men cn annan hans
gäldenär är lika mycket mindre behällen. En massa af
cirkulerande banksedlar förutsätter lika stör minskning
uti bankernas verkliga tillgängar, som den innebär ett
plus uti de enskilda innehafvarenas kassor.
Mer än nägon annan tid har emellertid det s. k.
merkantila tidehvarfvet eher perioden frän 16;e tili mod
let af det 18:de seklet utmärkt sig genom öfverdrifna
föreställningar om penningens allmagt och betydelse.
Blott man var i ständ att rikta sitt förräd af guld och
silfver. hade man enligt merkantilisternas äsigt all lycka
i sina händer. Man uppoffrade för detta ändamäl ar-
betskrafter, som skulle varit mera behöfliga för Produk
tionen af mat, kläder och mera dylikt; och som alla
dock icke künde arbeta i grufvorne, föreslog Antonio
Serra är 1613 en utväg att blifva rik utan grufvor, och
hans förslag fick sin fulländning genom det vidunderliga
tullsystein, som utmärker inerkantilismen.