141 
af en accepterad dylik är trassaten eller godkännaren i 
främsta rumniet obetingadt ansvarig, men vexelinnehaf- 
varen är likväl icke förbunden att genom rättegäng ut- 
kräfva sin fordran, utan han fâr, om liqvid ej erhälles 
godvilligt, för ändamälet vända sig emot trassenten eller 
sina fängesmän säsom vexelinnehafvare, sävidt han iakt- 
tagit de af lagen füreskrifiia vilkor för âtergângstalau. 
Eu sâdan ansvarighet undgâ endast de, hvilka varit 
vexelinnehafvare pä grund af öfverlätelse in blanco och 
derföre icke blifvit uti vexeln synliga, samt de synliga 
indossenter, hvilka uttryckligen genom termer, sâdana 
som: „utan obligo“, „utan retur“ o. s. v, frikallat sig 
frän näinnda ansvarighet, hvarutom de, hvilka förbjudit 
vexels vidare öfverlätande, endast i civilrättslig ordning 
kunna underkastas utsökning. 
Nämnda âtergângstalau var tillförene sälunda be- 
gränsad, att den sista vexelinnehafvaren icke hade rätt 
att utkräfva sin fordran hos andra än trassenten eller 
sin närmaste fängesmän, hvarefter denne sistnämnde, om 
han infriat vexeln, fick utfora talan emot sin indossent 
och sä vidare, intilldess samma talan stegvis nätt re- 
mittenten eller den första innehafvaren. Detta med 
onödiga omgängar förknippade förfarande behöfver nu 
mera icke anlitas, ty 42 § af uu gällande vexelstadga 
medgifver, att âtergângstalau für bristande betaluing fâr 
aiiställas pä en gâng mot Aere eller alla gäldeiiärer 
eller särskildt mot nâgon af dem, eftersom vexelinne 
hafvaren för go dt finner. Om en indossat, hvilken icke 
âr den första, till följd deraf konimer att infria vexeln, 
pger han naturligtvis rätt att fullfölja sin talan i saken 
mke allenast mot trassenten, utan äfven mot alla före- 
gâende innehafvare. 
Frâgan erhâller i nâgra stycken en förändrad skep-