142 
nad, om vexein icke blifvit godkänd, ty dä kan först 
och främst nägon talan derom icke rigtas emot trassa- 
ten eller nägon annan adressât, utan innehafvaren màste 
sâsom enda utväg att erhâlla betalning vända sig emot 
sina fängesmän. Vidare är en sâdan talan emot dem 
underkastad en viss inskränkning, om den för tidigare 
begärd och vägrad accept utföres före vexelns förfallo- 
dag. Anspräket emot dem fär dä icke utsträckas liingre 
än tili antaglig och af vexelinnehafvaren godkänd säker- 
het för vexelns betalning, dä den blir dertill förfallen, 
eller altemativt tili liqvid pä förhand, hvarvid en mot- 
svarande diskontränta fär frän vexelns belopp afdragas 
(26, 30 och 31 §§). 
Sävidt nägon försummelse att inom föreskrifven 
tid läta verkställa protest eller utföra ätergängstalan 
icke fär tillräknas vexelinnehafvare, gäller för öfrigt att 
vexelrättens stränga fordringar och processformer hafva 
sin fulla tillämpning vid bcdömmandet af samteliga före- 
nämnda gäldenärers ansvarighet. Enahanda är förhäl- 
landet, om en trassent, som blifvit nödsakad att inlösa 
en af honom utstäld och af trassaten redan godkänd 
vexel, pä grund deraf fordrar godtgörelse af den sist- 
nämnda. Deremot tillkommer i motsatt rigtning en 
dylik rättighet icke godkännare, som accepterat och 
betalt en pâ honom dragen vexel, och för denna utgift 
fordrar ersättning af trassenten (24 §). 
Det kan synas rättsvidrigt, att en utställare, hvars 
dragua vexel en annan haft godheten att acceptera, 
sedermera, efter att sjelf hafva blifvit nödsakad att be- 
tala dess innehäll, har magt att med tillämpning af 
vexelrättens stränghet söka ersättning derföre af god- 
hännaren, men att den sistnämnde deremot, om han 
honorerat sin acc^t, icke ätnjuter lika stör rättighet,