gemensam  lag  i  ämnet  för  heia  Skandinavien.  Ett  förslag
  dertill  fullbordades  är  1878  af  en  särskild  kommission,
  som  de  tre  skilda  ländernas  statsmyndigheter
tillsatt.  Detta  förslag  är  företrädesvis  grundadt  pä  den
svenska  och  säledes  äfven  pä  den  tyska  rätten,  sävida
Danmarks  och  Norriges  vexelförfattningar  af  áren  1825
och  1842  befunnos  mindre  öfverensstämraande  med  de
grundsatser,  som  uti  den  internationela  vexelrätten  gjort
sig  gällande.
Af  de  tre  hufvudsakliga  grupper,  hvartill  samteliga,
den  civiliserade  verldens  nu  gällande  vexellagar  kunna
hänföras,  och  hvilka  i  nägra  säi’skilda  afseenden  utmärka
sig  frän  hvarandra,  nemligen  den  Franska,  den  Engelsk-Amerikanska
  och  den  Tyska,  hafva  de  tvä  förstnämnda
vunnit  den  största  utbredning  och  efterföljd,  ty  man
räknar  en  total  befolkning  af  mer  än  200  miljoner
menniskor  säsom  lydande  under  det  franska  systemet,
och  lika  mycket  för  det  engelsk  amerikanska,  dä  den
tyska  vexelordningen  deremot,  mer  eller  mindre  modifierad,
  icke  ens  omfattar  100  miljoner  menniskor.  Den
sistnämnda  har  emellertid,  säsom  mera  fullständig  och
motsvarande  affärslifvets  fordringar  i  närvarande  tid,
börjat  ju  längre  dess  mer  att  anlitas  säsom  modell  för
flertalet  af  alla  nya  förslag  i  ämnet.
Sveriges  och  Finlands  äldsta  lagiirkund  i  ämnet
utfärdades  den  10  Mars  1671.  Uti  inledningen  förklaras
att  ,,vexel  är  ett  förnämligit  stycke  uti  handel  och  vandel, ­
  hvilket  säväl  hemma  i  ett  land,  som  ätskilUga
landskap  och  riken  emellan  idkas  och  försäljas  kan,
och  förty  ingen  ringa  magt  uppä  ligger  att  om  dess
rätta  egenskaper  och  tillfällen  nägot  visst  mä  vara  förordnadt,
  som  dock  i  värt  rike  härtilldags  icke  skedt
är.“  Derefter  bestämmes  uti  första  artikeln,  att  „vexel