130

sistnämnde.  Rättsfrägan  torde  bora  losas  sâlimda,  att
trassaten  pâ  civilrättslig  väg  förpligtas  dertill,  sâvida
bans  förfarande  kan  betraktas  sâsom  svekfullt,  dâ  han,
in  mala  fide  och  utan  afsigt  att  förbinda  sig  tili  det  i
vexeln  förutsatta  godkännandet,  läter  den  vidare  utgä  i
rörelsen.
Sliiteligen  kan  det  förtjena  att  anmärkas,  hiiruledes
  den  tyska  vexellagen  (art.  16)  upptager  särskilda
och  afvikande  stadganden  angäende  öfverlätelser,  som
skett  efter  förfallotidens  utgäng.  Om  en  vexei  blifvit
protesterad  för  bristande  betalning,  kunna  de  nya  innehafvarena
  vända  sin  talan  emot  de  tidigare  vexelgäldenärerna,
  men  i  annat  fall  fä  de  forra  göra  en  dylik  rätt
gällande  allenast  emot  godkännaren,  om  vexeln  redan
blifvit  accepterad,  och  emot  alla  de  innehafvare,  som
efter  förfallotiden  öfverlätit  den  samma.  Deremot  kan
i  detta  fall  nägon  âtergângstalan  ej  iitföras  emot  dem,
som  innehaft  vexeln  före  förfallodagen.  Dessa  föreskrifter
  hafva  utesliitits  bäde  Mn  Sveriges  och  Finlands
vexelförfattningar  och  hafva  der  följakteligen  icke  heller
nägon  betydelse.

3.  Dernäst  är  acceptkontraktet  en  väsentlig  beständsdel
  uti  en  trasserad  vexel.  Dä  den  utställes,  innebär
  aftalet,  säsom  redan  blifvit  anmärkt,  ännu  icke  mer
än  en  förutsättning  att  detta  kontrakt  skall  komma  tili
ständ.  De  äldre  vexellagarne  fordrade  att  trassenten
borde  genom  avisbref  skyiidsamt  underrätta  trassaten
om  vexeldragningen,  för  att  sälunda  befrämja  ändamälet
och  atböja  möjliga  förvecklingar  i  saken,  men  päbudet
om  en  sädan  omgäng  har  bortfallit  uti  de  nyare  lagarne,
emedan  det  kan  fä  bero  af  trassenten  att  hälla  frägan