153

for  en  sàdan  föreskrift,  beslöto  12  röster  emot  7  att  uti
författniiigeu  icke  intaga  derom  nàgot  stadgande.
Resultatet  af  det  nu  anförda  gär  att  regresstalan,
ehuru  protest  eller  annan  föreskrifven  ätgärd  uteblifvit,
likväl  i  allmänhet  ansetts  bevarad,  om  det  tili  följd  af
nägon  vis  major  varit  omöjligt  att  fullgöra  lagbuden
derom.  Förenämnda  ringare  skiljaktighet  i  äsigter  kan
vara  sä  mycket  mindre  oväntad,  dä  man  ofta  erfarit  att
icke  ens  tydliga  positiva  stadganden  förmätt  ästadkomma
enstämmighet.  Och  för  öfrigt  torde  det  icke  heller  vara
alldeles  rätt,  om  man  pâstâr  at  vexellagarne  i  sagde  afseende
  iakttagit  en  fullständig  tystnad.  Likasom  annorstädes
  gäller  det  hos  oss  (72  §),  att  protest  fâr  betraktas
  säsom  lagligen  verkstäld,  dä  nägon  underrättelse
ej  kunnat  erhällas  genom  efterfrägan  hos  ortens  polismyndighet
  angäende  den  eftersökta  personens  bostad.
Ätgärden  är  dä  endast  skenbart  fullgjord  eller,  med
andra  ord,  omöjligheten  att  fullgöra  den  har  blifvit
konstaterad.
T.
Voxels  betalning.  Dä  en  vexeis  förfallodag  infal-1er,
  äligger  det  godkännare  att  infria  sin  förbindelse,  och
gör  han  det  icke,  fär  han  underkastas  vexellagens  stränga
process.  Den  äldre  vexelförfattningen  af  är  1748  medgifver
  ät  honom  för  liqviden  sex  uppskofsdagar,  sön-  och
helgdagar  deri  inbegripna,  men  erinrar  tillika,  att  en
rigtig  betalare,  som  är  män  om  sin  goda  frejd,  icke
borde  missbruka  denna  rättighet.  Detta  är  anledningen,
hvarföre  nugällande  författning,  som  afskaffat  all  rätt
tili  uppskof,  efter  lagbudet  om  betalningen  tillagt:  „och
ega  förty  uppskofsdagar  icke  rum“  (32  §).  Vilkoret  om
vissa  uppskofsdagar  förekom  tillförene  sannolikt  i  hvaije