160

adressât  varit  närmare  att  inlösa  vexeln.  Om  dem,  som
erbjudit  sig  att  for  heders  skull  i  stallet  for  nâgon  af
vexelgäldenärerna  infria  en  vexei,  ingick  redan  i  1748
ârs  vexelstadga  en  sâdan  bestamning,  att  vexelinnehafvare
  skulle  i  främsta  ruinmet  emottaga  betalning  af
den,  hvars  mellankomst  frikallade  de  fiesta  gäldenärerna
frân  ansvarighet.  ocli  sâledes  hellre  af  en  représentant
for  utstallaren  än  for  en  señare  innehafvare.  Denna
tanke  är  ocksä  generelt  ätergifven  uti  56  §  af  nugällande
  författning,  men  tillämpningen  deraf  i  59  §  är
frambällen  i  mera  sväfvande  ordalag,  emedan  förhällanden
  kunna  inverka  modifierande  pä  saken.
Ingen  är  förbunden  att  infria  en  vexei,  ifall  den
icke  qvittemd  öfverlemnas  i  hans  hand,  emedan  han
annars  utsätter  sig  för  äfventyret  af  dubbel  betalning
(4,  13,  45  och  85  §§).  Om  vexel  utstäld  i  flere  exemplar. ­
  blifvit  accepterad,  skall  det  exemplar,  hvarâ  accepten
  Annes  tecknad,  vid  liqvideii  aflemnas  ät  godkännaren,
  emedan  demie  annars  vore  underkastad  lika  äfventyr
  (38  §).  Ett  äliggande  att  utan  sädant  vilkor  erlägga
  betalningen  kan  endast  förekomma,  om  vexeln
förkommit  och  blifvit  i  laga  ordning  dödad.  För  detta
ändainäl  skall  ansökning  göras  hos  doinstolen  i  betalningsorten,
  som  eger  pröfva  sannolikheten  om  att  vexeln
verkeligen  förkommit  och  derefter  genom  offentligt  anslag ­
  och  kungörelser  i  tidningar  uppmaiia  möjliga  innehafvare ­
  deraf  att  inom  är  och  dag  göra  sin  rätt  gällande,
  samt  sluteligen  att  förklara  vexeln  dödad,  om  sädana
  anspräk  under  stämningstiden  icke  blifvit  väckta
(68  och  69  §§).
Emedan  säväl  godkännare  som  öfriga  gäldenärer
redan  haft,  dâ  en  vexel,  hvarföre  de  äro  aiisvarige,  gâtt
genom  deras  hand,  tillfälle  att  granska  dess  äkthet,  kan