42 
ârs Man. Priv. art. 5 § 5, jemfördt med K. K. 12 Dec. 
1859 och K. F. 9 Nov. 1868 § 3, att förlagsgifvaren 
eger rätt att inteckna sin fordran, och att han pâ grund 
deraf ätnjuter förmänsrätt uti verkets effekter, d. ä. uti 
alla de räämnen, färdiga produkter och öfriga lösören, 
hvilka kunna anses hora till den genom förlaget under- 
stödda produktiva inrättningen. Derigenom har förlags- 
aftalet visserligen blifvit i fullständigare grad iklädd 
karaktären af en vanlig läneaffär, men man firmer lik- 
väl, isynnerhet om man tager i betraktande den för 
andra ändamäl icke medgifna inteckningsrätten uti lös- 
örebo, att lagstiftaren genom stadgandet velat under- 
lätta de produktiva inrättningarnes verksamhet jemte 
omsättningen af deras alster. 
4. Uti ett hodmerihref förskrifvas medel, gifna 
för att hjelpa ett nödstäldt fartyg ifrän dess svära be- 
lägenhet. Längifvaren förbehäller sig panträtt i fartyget 
och en viss högre ränta, samt förbinder sig deremot att 
läta fordringsanspräket förfalla, om fartyget gär für- 
loradt under en viss resa och länet ej kan dermed be- 
täckas. Äfven denna läneaffär stär i ett visst samman- 
hang med de kreditoperationer, som ásyfta förmedlingeii 
af byten. Man kan säga att längifvaren ätager sig pâ 
vinst och förlust betalningen af alla de produkter och 
tjenster, som koinmit fartyget tili godo, emot vilkor att 
blifva rundligare ersatt för ett sädant förskott, om af" 
fären fär en lycklig utgäng. 
5. Uti 4 kap. 6 § U. D. stadgas: „hafver nägooj 
fätt invisning â viss man, och fär ej betalniug af ho- - 
nom, njute utmätning hos den, som invisningen gaft 
äfven om denne förebär att emottagaren varit vâllandç 
dertill, att betalningen trän anvist hand i rattan tid 
följt.“ Sälänge bruket af vexlar för den inhemska oiO'