Förord.

Man  behöfver  icke  göra  nägot  djupt  tag  i  historiens  schakter
  för  att  nd  den  tidpunkt  i  vdr  sociala  utveckling,  dd  kreditoch
  vexelväsendet  ünnu  var  hos  oss  ett  ht(s  af  kort  och  papper,
en  miniaturhild  af  den  stora  hygnad,  som  nu  betjenar  verldens
kommersiela  intressen,  och  i  aUmanhet  redan  gjort  det  under
förlopjiet  af  dtskilliga  seklev.  Denna  tidpunkt  ligger  icke  ens
bakom  den  nu  lejvande  generationens  minne.  Forran  1840  drs
myntrealisation  infördes,  var  Finlands  bank  ünnu  sd  litet  bankmassig,
  att  dess  sedelutgifning  var  bygd  pd  eller  garanterad
genom  oinlöshara  ryska  banko  assignationer,  hvarmed  det  dldg
banken,  som  icke  egde  ndgra  metalliska  fonder,  att  infria  sina
kreditbújetter.  Med  vanans  »tagt  cirkulerade  derjemte  stora  qvantiteter
  af  Uka  oinlöshara  svenska  riksgaldssedlar,  om  hvilkas
reala  myntvärde  den  stora  allmünheten  egde  föga  eller  ingen
kännedom.
Intill  1858  var  ocksd  användningen  af  vexlar  ünnu  sd
godt  som  okänd  för  flertalet  af  landete  innevdnare,  sdvida  vexelrörelsen
  enligt  lag  var  inskränkt  tili  transaktioner  emellan  vdra
okrämässigt  cernerade  och  fdtaliga  utrikes  handlande  samt  deras
kunder  i  utlandet;  och  äfven  för  dem  var  rörelsen  ganska  ofullständigt
  och  föga  ündamdlsenligt  organiserad.
I-agen  af  1734  künde  ünnu  icke  att  vexelrättens  styrka
»  Vcocessformerna  och  förmddde  derföre  icke  höja  dess
betydelse  pd  battre  sätt  än  genom  en  dt  vexelkreditorerna  medgifven
  tyst  förmdnsrätt,  en  utvüg  som  mera  skadade  än  gagnade
den  allmänna  krediten;  och  dd  samma  lag  för  öfrigt  uti  Utsökningsbalken
  inrymde  ndgra  föga  betydande  §§,  hvilka  voro
ämnade  att  sdsom  ett  slags  Surrogat  för  vexelrätten  betjena