76

mynt,  behöflig  för  de  talrika  smä  liqviderna,  att  cirkulera
  bland  allmänheteii,  och  bankernas  metalliska  förräd
är  icke  den  enda  källa,  livarifrän  medel  erhàllas  für  att
betäcka  de  liqvider  i  kontant,  som  en  öfvervägande  import ­
  tidtals  kan  förorsaka.  En  annan  vigtig  fördel  bestär
  deri,  att  rörelsen  ^  är  mindre  utsatt  för  att  blifva
öfvermättad  genom  de  större  sedelvalörerna,  livilka  icke
äro  lika  med  de  smä  användbara  i  den  dagliga  handeln
ocli  derfore  oftare  ätcrkomma  tili  bankerna.
Reträffande  frägan,  om  bankerna  böra  vara  statsanstalter
  eller  liandhafvas  af  enskilda  holacj^  äro  meningarne
  icke  mycket  delade,  Ehurii  regeringarne  under
förflutna  tider  i  hög  grad  missbrukat  sin  rätt  att  slä
mynt,  är  man  dock  temmeligen  ense  om  att  denna  funktion
  fortfarande  skall  vara  monopoliserad  under  statsmagten.
  Men  hvad  bankväsendet  deremot  vidkommer,
sä  äro  äsigterna  derom  ungefär  lika  eniga  deri,  att
bankrorelsen  hellre  bür  vara  en  privat  angelägenbet.
Dcniia  rörelsc  stär  nti  intimaste  sammanhang  med  den
ordinära  handeln  och  hör  derföre  icke  dragas  ifrän  det
privata  omräde,  hvartill  begge  rätteligen  höra.  Dertill
kommer  vidare  den  vigtiga  omständiglieten  att  statsmagten,
  om  bankväsendet  liandhafves  för  dess  räkning,
ätminstone  kan  misstänkas  för  cn  sädan  beliandling  af
dithörande  ärender,  som  icke  motsvarar  behofvet  af  regelbunden
  ordning  och  stadga  i  affärslifvet.  Sluteligen
kan  det  äfven  hända  att  en  statsbank  kommer  mera  att
betjena  statens  financiela  ändamäl  än  säkerställa  och
förmedla  den  allmänna  krediten.  Bankerna  liafva  ofta
varit  den  källa,  livarifrän  regeringarne  hemtat  medel
för  att  liqvidera  de  utgifter,  som  statsintraderna  icke
förmätt  betäcka.  Sedan  nutidens  bankrörelse  blifvit  mer
och  mer  afskild  frän  statsverket,  har  man  visserligen