till förmän for dera, som hade förfallen gäld attbetala. 
Förslaget tili skandinavisk vexellag af 1878 har velat 
uttryckligen légalisera en dylik uppfattning, raen före- 
skriften derom har, sâsom det blifvit anmärkt icke utan 
skäl, erhällit en ordalydelse, som kan tilläta att utsträcka 
begreppet om vis major alltför längt (se bil. n:o 3 § 92). 
Bland nu gallando vexelförfattningar torde endast 
lagen för Ungern innehälla ett uttryckeligt stadgande 
derom, att en uraktlâten ätgärd icke fär räknas vexel- 
innehafvare tili last och betaga honom regresstalan, om 
det icke stätt i bans raagt att fullgöra äliggandet. Uti 
Portugals och Hollands handelslagar tillämpas sarama 
grundsats allenast pä det speciela fall, dä en vexei till 
följd af dröjsmäl, som sakegare ej vällat, frainkommer 
tili betalningsorten efter förfallodagen. Ehuru sälunda 
uttryckliga föreskrifter derom i allmänhet saknas, fiuner 
man likväl uppgifvet att domstolarne i England, Frank- 
rike och Italien geinenligen godkänt invändningar ora 
vis major. I Tyskland hafva deremot skiljaktiga äsigter 
i saken blifvit uttalade och jeinväl gjort sig gallando. 
Tillföreue tyckes man hafva varit mera enig uti att làta 
nödvändigheten ursäkta försenade protester och andra 
ätgärder, och donna uppfattning har ocksä pä det bestära- 
daste blifvit understödd af Mittermayer, och señare äfven 
af Bluntschli. En motsatt mening har likväl icke heller 
saknat talrika anhängare, hvilka i synnerhet velat förneka 
betydelsen för tyska vexelgäldenärer af de fransyska 
moratorierna under belägringen af Paris. Uá konferen- 
sen i Leipzig är 1847 beredde förslaget tili den nu gal 
lando allmänna tyska vexellagen, fordrade 10 roster einot 
nio, att man borde uttijckeligen légalisera en replik om 
vis major sâsom ursäkt för en uraktlâten handling, raen 
dâ man derefter icke künde förena sig ora ordalydelsen