153 
for en sàdan föreskrift, beslöto 12 röster emot 7 att uti 
författniiigeu icke intaga derom nàgot stadgande. 
Resultatet af det nu anförda gär att regresstalan, 
ehuru protest eller annan föreskrifven ätgärd uteblifvit, 
likväl i allmänhet ansetts bevarad, om det tili följd af 
nägon vis major varit omöjligt att fullgöra lagbuden 
derom. Förenämnda ringare skiljaktighet i äsigter kan 
vara sä mycket mindre oväntad, dä man ofta erfarit att 
icke ens tydliga positiva stadganden förmätt ästadkomma 
enstämmighet. Och för öfrigt torde det icke heller vara 
alldeles rätt, om man pâstâr at vexellagarne i sagde af- 
seende iakttagit en fullständig tystnad. Likasom annor- 
städes gäller det hos oss (72 §), att protest fâr betrak- 
tas säsom lagligen verkstäld, dä nägon underrättelse 
ej kunnat erhällas genom efterfrägan hos ortens polis- 
myndighet angäende den eftersökta personens bostad. 
Ätgärden är dä endast skenbart fullgjord eller, med 
andra ord, omöjligheten att fullgöra den har blifvit 
konstaterad. 
T. 
Voxels betalning. Dä en vexeis förfallodag infal- 
1er, äligger det godkännare att infria sin förbindelse, och 
gör han det icke, fär han underkastas vexellagens stränga 
process. Den äldre vexelförfattningen af är 1748 med- 
gifver ät honom för liqviden sex uppskofsdagar, sön- och 
helgdagar deri inbegripna, men erinrar tillika, att en 
rigtig betalare, som är män om sin goda frejd, icke 
borde missbruka denna rättighet. Detta är anledningen, 
hvarföre nugällande författning, som afskaffat all rätt 
tili uppskof, efter lagbudet om betalningen tillagt: „och 
ega förty uppskofsdagar icke rum“ (32 §). Vilkoret om 
vissa uppskofsdagar förekom tillförene sannolikt i hvaije