155 
Godkännare förblifva efter vexelrätt ansvarige för 
betalningen i tre àrs tid, räknadt frän förfallodagen 
(74 §), utan att hvarken protest eller andra ätgärder 
behöfva vidtagas för talans bevarande. Tiden är för dem 
utmätt sä läng, emedan deras ställning är fullkomligt 
klar, om man undantager det i 41 § angifna och ofvan- 
före redan berörda, mera ovissa förhällandet (pag. 147), 
hvarom ocksä derföre en annan bestämning blifvit pä- 
bjuden. Om godkännaren varit utställaren skyldig den 
pä honom dragna vexelns belopp, hvilket lagen förut- 
sätter säsom regel, har han genom acceptent endast 
bekräftat denna förbindelse, och ifall han deremot öfver- 
tagit ansvarigheten, emedan han velat försträcka den 
godkända summan ät utställaren, saknar han^'ej känne- 
dom om sin rätt, och behöfver derföre ej erfara n&gon- 
ting mera i saken för att kunna emot denna bevaka 
sin talan. Att preskriptionstiden icke blifvit utsträckt 
tili flere än tre är her or deraf, att innehafvarens for- 
dran, om den förblir oliqviderad en längre tid, rimligen 
icke kan betraktas säsom en vexelfordran, ämnad att 
förmedla omsättningen. Han förlorar efter tre ärs för- 
lopp allenast rättigheten att göra sin talan gällande i 
den ordning, som vexellagen föreskrifver, men bans 
fordringsanspräk kan fortfarande utföras pä civilrättslig 
väg, sälänge icke den civila preskriptionstiden af tio är 
efter förfallodagen förflutit. Nägot pästäende om an- 
spräkets totala eller partiela förkastande pä grund af 
vexelinnehafvarens försummelse att tidigare söka be- 
talning, har här för öfrigt icke heller nägon bety- 
delse, emedan godkännarens rätt icke kunnat genom 
dröjsmälet förnärmas eller förminskas, säsom fallet 
är, dä utsökning verkställes emot de öfriga gälde- 
närerna.