155

Godkännare  förblifva  efter  vexelrätt  ansvarige  för
betalningen  i  tre  àrs  tid,  räknadt  frän  förfallodagen
(74  §),  utan  att  hvarken  protest  eller  andra  ätgärder
behöfva  vidtagas  för  talans  bevarande.  Tiden  är  för  dem
utmätt  sä  läng,  emedan  deras  ställning  är  fullkomligt
klar,  om  man  undantager  det  i  41  §  angifna  och  ofvanföre
  redan  berörda,  mera  ovissa  förhällandet  (pag.  147),
hvarom  ocksä  derföre  en  annan  bestämning  blifvit  päbjuden.
  Om  godkännaren  varit  utställaren  skyldig  den
pä  honom  dragna  vexelns  belopp,  hvilket  lagen  förutsätter
  säsom  regel,  har  han  genom  acceptent  endast
bekräftat  denna  förbindelse,  och  ifall  han  deremot  öfvertagit
  ansvarigheten,  emedan  han  velat  försträcka  den
godkända  summan  ät  utställaren,  saknar  han^'ej  kännedom
  om  sin  rätt,  och  behöfver  derföre  ej  erfara  n&gonting
  mera  i  saken  för  att  kunna  emot  denna  bevaka
sin  talan.  Att  preskriptionstiden  icke  blifvit  utsträckt
tili  flere  än  tre  är  her  or  deraf,  att  innehafvarens  fordran,
  om  den  förblir  oliqviderad  en  längre  tid,  rimligen
icke  kan  betraktas  säsom  en  vexelfordran,  ämnad  att
förmedla  omsättningen.  Han  förlorar  efter  tre  ärs  förlopp
  allenast  rättigheten  att  göra  sin  talan  gällande  i
den  ordning,  som  vexellagen  föreskrifver,  men  bans
fordringsanspräk  kan  fortfarande  utföras  pä  civilrättslig
väg,  sälänge  icke  den  civila  preskriptionstiden  af  tio  är
efter  förfallodagen  förflutit.  Nägot  pästäende  om  anspräkets
  totala  eller  partiela  förkastande  pä  grund  af
vexelinnehafvarens  försummelse  att  tidigare  söka  betalning,
  har  här  för  öfrigt  icke  heller  nägon  betydelse,
  emedan  godkännarens  rätt  icke  kunnat  genom
dröjsmälet  förnärmas  eller  förminskas,  säsom  fallet
är,  dä  utsökning  verkställes  emot  de  öfriga  gäldenärerna.