160 
adressât varit närmare att inlösa vexeln. Om dem, som 
erbjudit sig att for heders skull i stallet for nâgon af 
vexelgäldenärerna infria en vexei, ingick redan i 1748 
ârs vexelstadga en sâdan bestamning, att vexelinnehaf- 
vare skulle i främsta ruinmet emottaga betalning af 
den, hvars mellankomst frikallade de fiesta gäldenärerna 
frân ansvarighet. ocli sâledes hellre af en représentant 
for utstallaren än for en señare innehafvare. Denna 
tanke är ocksä generelt ätergifven uti 56 § af nugäl- 
lande författning, men tillämpningen deraf i 59 § är 
frambällen i mera sväfvande ordalag, emedan förhällan- 
den kunna inverka modifierande pä saken. 
Ingen är förbunden att infria en vexei, ifall den 
icke qvittemd öfverlemnas i hans hand, emedan han 
annars utsätter sig för äfventyret af dubbel betalning 
(4, 13, 45 och 85 §§). Om vexel utstäld i flere exem 
plar. blifvit accepterad, skall det exemplar, hvarâ accep- 
ten Annes tecknad, vid liqvideii aflemnas ät godkänna- 
ren, emedan demie annars vore underkastad lika äfven- 
tyr (38 §). Ett äliggande att utan sädant vilkor er- 
lägga betalningen kan endast förekomma, om vexeln 
förkommit och blifvit i laga ordning dödad. För detta 
ändainäl skall ansökning göras hos doinstolen i betal- 
ningsorten, som eger pröfva sannolikheten om att vexeln 
verkeligen förkommit och derefter genom offentligt an 
slag och kungörelser i tidningar uppmaiia möjliga inne 
hafvare deraf att inom är och dag göra sin rätt gäl- 
lande, samt sluteligen att förklara vexeln dödad, om sä- 
dana anspräk under stämningstiden icke blifvit väckta 
(68 och 69 §§). 
Emedan säväl godkännare som öfriga gäldenärer 
redan haft, dâ en vexel, hvarföre de äro aiisvarige, gâtt 
genom deras hand, tillfälle att granska dess äkthet, kan