Förord. 
Man behöfver icke göra nägot djupt tag i historiens schak- 
ter för att nd den tidpunkt i vdr sociala utveckling, dd kredit- 
och vexelväsendet ünnu var hos oss ett ht(s af kort och papper, 
en miniaturhild af den stora hygnad, som nu betjenar verldens 
kommersiela intressen, och i aUmanhet redan gjort det under 
förlopjiet af dtskilliga seklev. Denna tidpunkt ligger icke ens 
bakom den nu lejvande generationens minne. Forran 1840 drs 
myntrealisation infördes, var Finlands bank ünnu sd litet bank- 
massig, att dess sedelutgifning var bygd pd eller garanterad 
genom oinlöshara ryska banko assignationer, hvarmed det dldg 
banken, som icke egde ndgra metalliska fonder, att infria sina 
kreditbújetter. Med vanans »tagt cirkulerade derjemte stora qvan- 
titeter af Uka oinlöshara svenska riksgaldssedlar, om hvilkas 
reala myntvärde den stora allmünheten egde föga eller ingen 
kännedom. 
Intill 1858 var ocksd användningen af vexlar ünnu sd 
godt som okänd för flertalet af landete innevdnare, sdvida vexel- 
rörelsen enligt lag var inskränkt tili transaktioner emellan vdra 
okrämässigt cernerade och fdtaliga utrikes handlande samt deras 
kunder i utlandet; och äfven för dem var rörelsen ganska ofull- 
ständigt och föga ündamdlsenligt organiserad. 
I-agen af 1734 künde ünnu icke att vexelrättens styrka 
» Vcocessformerna och förmddde derföre icke höja dess 
betydelse pd battre sätt än genom en dt vexelkreditorerna med- 
gifven tyst förmdnsrätt, en utvüg som mera skadade än gagnade 
den allmänna krediten; och dd samma lag för öfrigt uti Ut- 
sökningsbalken inrymde ndgra föga betydande §§, hvilka voro 
ämnade att sdsom ett slags Surrogat för vexelrätten betjena