112 
om den skulle äsyftat en tolkning af lagbudet i nämnda 
rigtning, men all tvetydighet förfaller tili följd af stad- 
gandet i sagde 1752 àrs resolution, der det ocksä tinnes 
förklaradt, att invisningar, som inrikes orter emellan 
blifvit gifna, eller accepterade obligationer säsom vexlar 
författade, böra sä mycket inindre dragas under vexel- 
stadgan, dä särskilda författningar galla om sädana in 
visningar och förskrifningar. Men dä lagbuden om dem, 
säsom redan blifvit framhället (pag. 42) just icke’i nägot 
afseende kunna anses betrygga kontrahenterna, blir re- 
sultatet att lagstiftaren vida mera gynnat den utländska 
än den inhemska fordringsegarens rätt. 
En annan inskränkning bestod deri, att städernas 
utrikes handlande aliena künde begagna vexlar. Ehuru 
ett sädant förbehäll icke finnes uttaladt i vexelstadgan, 
sä var detta likväl en naturlig följd icke alienast deraf, 
att nägra vexeldragningar pä utlandet svärligen künde 
komma i fräga für andra, dä all handel var dem för- 
bjuden med utländningar, oberäknadt en ganska in 
skränkt dylik pä friinarknader, utan äfven af det för- 
hällande att vexelhandeln enligt lag betraktades säsom 
en gren af grosshandeln. Att en sâdan rättsordning verke- 
ligen varit äsyftad, vinner för öfrigt stod äfven deraf, att 
alla äldre vexellagar eller ätminstone flertalet af dem 
uttryckeligen bestämt att bruket af vexlar allenast till- 
koin dem, som drefvo större affärer. Detta uttrycktes 
pä tvä satt, sä att man antingen förklarade, att inga 
andra än vissa uppräknade slag af aifärsmän vore be- 
rättigade att ätaga sig vexelgäld, eller att man medgaf 
eil sädan rätt ät alla raed undantag af en mängd namii- 
gifna folkklasser. I förra fallet undantages vanligen köp- 
män, penningevexlare, judar, fabrikanter, kommissions 
handlande, skeppsredare, skeppskaptener, assuransbolag,