129

9

§  af  den  finska  författningen  om  innehafvarens  rätt  att
fylla  blanco-öfverlätelsen  med  insättande  af  dens  namn,
tili  hvilken  vexeln  vidare  indosseras.  möjligen  päyrkas,
att  ät^ärden  i  det  señare,  men  icke  i  det  forra  fallet
är  füllt  laglig.  Dä  det  emellertid  icke  torde  kunna  förvägras
  innehafvare  att  ikläda  sig  ansvarighet  för  en
vexei,  och  författningen  i  allmänhet  alldeles  icke  vill  bidraga
  tili  vexlarnes  svaghet,  mäste  tvetydigheten  tillskrifvas
  ett  förbiseende  vid  författningens  redaktion  och
lagen  anses  medgifva  en  ätgärd  äfven  af  förstnämnda
beskaffenhet.  I  hvardera  fallet  komma  öfverlätelsema
att  bilda  en  fortlöpande  serie,  hvari  det  synliga  förhällandet
  blifver,  att  vexeln  öfvergätt  direkt  frän  blancoindossenten
  tili  den  innehafvare,  som  först  ingär  i  vexeln
säsom  synlig  indossat.
För  att  göra  vexlarne  mera  användbara  säsom  bytesförmedlare,
  är  det  i  12  §  uttryckligen  stadgadt  att
en  vexei,  utan  att  derföre  fä  anses  betald  eller  dödad,
kan  öjverlätas  tillochmed  tili  trassaten  och  af  honom
wider  jtörfallotiden  genoni  indossering  vidare  utlemnas
i  rörelsen.  Uetta  medgifvande  kan  i  en  händelse  föranleda
  tili  ett  egendomligt  rilttsförhällande,  hvarom  författningen ­
  ej  innehäller  nägon  föreskrift.  Om  vexeln
ytterligare  utgàr  i  rörelsen  utan  att  vara  accepterad,  sá
blir  deraf  en  nödvändig  följd,  att  trassaten  icke  kan  i
annan  egenskap  än  säsom  iudossent  förpligtas  att  ansvara
  för  vexelns  betalning,  men  af  detta  äliggande  kunna
inga  andra  göra  bruk  än  señare  innehafvare.  Händer
det  dä  att  nägon  af  dessa  sistnämnda  för  bristande
accept  anställer  ätergängstalan  och  erhäller  betalning
af  trassenten  eller  nägon  af  de  innehafvare,  som  föregätt
  trassaten,  sä  är  klart  att  dessa  enligt  sträng  vexelrätt
  icke  äro  berättigade  att  söka  skadeständ  af  den