141

af  en  accepterad  dylik  är  trassaten  eller  godkännaren  i
främsta  rumniet  obetingadt  ansvarig,  men  vexelinnehafvaren
  är  likväl  icke  förbunden  att  genom  rättegäng  utkräfva
  sin  fordran,  utan  han  fâr,  om  liqvid  ej  erhälles
godvilligt,  för  ändamälet  vända  sig  emot  trassenten  eller
sina  fängesmän  säsom  vexelinnehafvare,  sävidt  han  iakttagit
  de  af  lagen  füreskrifiia  vilkor  för  âtergângstalau.
Eu  sâdan  ansvarighet  undgâ  endast  de,  hvilka  varit
vexelinnehafvare  pä  grund  af  öfverlätelse  in  blanco  och
derföre  icke  blifvit  uti  vexeln  synliga,  samt  de  synliga
indossenter,  hvilka  uttryckligen  genom  termer,  sâdana
som:  „utan  obligo“,  „utan  retur“  o.  s.  v,  frikallat  sig
frän  näinnda  ansvarighet,  hvarutom  de,  hvilka  förbjudit
vexels  vidare  öfverlätande,  endast  i  civilrättslig  ordning
kunna  underkastas  utsökning.
Nämnda  âtergângstalau  var  tillförene  sälunda  begränsad,
  att  den  sista  vexelinnehafvaren  icke  hade  rätt
att  utkräfva  sin  fordran  hos  andra  än  trassenten  eller
sin  närmaste  fängesmän,  hvarefter  denne  sistnämnde,  om
han  infriat  vexeln,  fick  utfora  talan  emot  sin  indossent
och  sä  vidare,  intilldess  samma  talan  stegvis  nätt  remittenten
  eller  den  första  innehafvaren.  Detta  med
onödiga  omgängar  förknippade  förfarande  behöfver  numera ­
  icke  anlitas,  ty  42  §  af  uu  gällande  vexelstadga
medgifver,  att  âtergângstalau  für  bristande  betaluing  fâr
aiiställas  pä  en  gâng  mot  Aere  eller  alla  gäldeiiärer
eller  särskildt  mot  nâgon  af  dem,  eftersom  vexelinnehafvaren ­
  för  go  dt  finner.  Om  en  indossat,  hvilken  icke
âr  den  första,  till  följd  deraf  konimer  att  infria  vexeln,
pger  han  naturligtvis  rätt  att  fullfölja  sin  talan  i  saken
mke  allenast  mot  trassenten,  utan  äfven  mot  alla  föregâende
  innehafvare.
Frâgan  erhâller  i  nâgra  stycken  en  förändrad  skep-