162 
stämda dagar, och tvetydighet eller osäkerhet dervid 
künde blifva ganska menlig och tillochmed föranleda 
stora och obefogade förluster at mângen sakegare, har 
det varit nödigt att noga bestämma ätskilliga detaljer 
beträffande tidräkningen. Derföre är päbjudet, att uti 
en förfallotid. bestämd tili vissa dagar, den första dagen 
icke fär medtagas i räkningen (B3 och 92 §§); att den 
15:e dagen i en mânad skall anses àsyftad, dâ nâgon- 
ting enligt aftal skall fullgôras i medlet deraf; att en 
âtgârd, som borde vidtagas pâ son- eller helgdag, fâr 
och bör lemnas beroende till nästa söknedag; samt att 
beräkningen af heia veckor, mänader eller är skall byg- 
gas pâ sâdan grand, att samma dag eller datum, dâ en 
förfallotid vidtager, skall uti señare vecka, mânad eller 
är iakttages säsom förfallodag, dock att sista dagen i 
slutmänaden skall gälla säsom sâdan, om förfallotiden 
börjat nägon dag i den första mänaden, som icke har 
sin motsvarighet i den sista (92 §). Om vexel är ut- 
gifven, der tiden mates efter den gamla Stilen, skall ve- 
xelns säväl utställnings- som betalningsdag riiknas efter 
samma stil, säframt icke uttryckligt förbehäll blifvit gjordt 
om tidräkning öfter den nya Stilen (33 §). 
Beträffande sluteligen den myntsort, hvarmed eu 
vexel skall inlösas, gäller säsom allmän regel att betal- 
ningen skall ske uti det mynt som utfäst är. Om detta 
icke är i landet gängbart, skall liqviden byggas pâ den 
kurs, som vid betalningstiden gäller för sigtvexlar pâ 
närmaste vexelplats inom riket, men ifall sâdan kurs 
icke Annes angifven, efter den för andra vexlar, med 
tillägg af en efter förfallotiden afpassad diskontränta, 
fern für hundrade om äret (36 och 43 §§). Bl if ver 
liqviden genom godkännaren fördröjd, fär han icke ät- 
njuta nägon fördel af ett under mellantiden möjligen