159

r

Till  det  nu  anförda  angâende  vexelpreskription  kan
sluteligen  den  generela  anmärkning  fogas  att  sâvâl  presknptionstiderna,
  som  de  ôfriga  bestâmningarne  derom
âro  frân  hvarandra  betydligt  afvikande  uti  de  skilda  lândernas
  vexellagar.  England  utmärker  sig  bland  annat
i  detta  afseende  genom  saknaden  af  fixa  eller  i  lag  bestämda
  tidsmâtt.  Sâsom  en  allmân  fordran  gâller  att
alla  âtgârderi  vexelärenden  skola  bedrifvas  skyndsamt  och
detaljerna  fâ  i  ôfrigt  bero  ej  mindre  af  den  kommerciela
an  den  judiciela  praktiken.
Ail  den  ^betalningsskyldighet,  som  i  fôrestâende
mâtto  âligger  godkännare,  skall  äfven  fullgöras  af  dem,
hvilka  for  nödfall  eller  for  heders  skull  accepterat  en
vexei,  sâ  att  dessa  likväl  icke  hafva  nâgot  âliggande  att
infria  vexeln,  om  den  efter  utförd  âtergângstalan  redan
blifvit  betald  af  den  gäldenär  eller  dennes  füregângare,
pâ  hvars  anvisning  eller  for  hvars  heder  vexeln  blifvit
accepterad.  I  öfverensstämmelse  dermed  gâller  ocksà
att,  ifall  en  vexel  blifvit  godkänd  och  betald  af  en  nödfalls-eller
  hedersacceptant,  som  icke  varit  dertill  främst
kallad,  skola  alla  de  vexelinnehafvare  vara  befriade  fràn
regress,  &t  hvilka  en  s&dan  fôrmân  skulle  kommit  till
godo,  om  den  närmast  berättigade  hade  fâtt  fullgöra
betalningen  (59  §).  Skulle  exempelvis  en  nödfallsadress,
anvisad  af  en  señare  innehafvare,  blifvit  föredragen
framför  en  annan,  som  utställaren  förbehällit  sig,  f&r
âtergângstalan  icke  anstâllas  mot  nâgon  af  vexelns  innehafvare, ­
  sâvida  den  af  utställaren  anvisade,  eh  uni  förbigângne
  adressaten  skulle  befriat  dem  alla  frân  ansvarighet,
  ifall  han  hade  accepterat  vexeln  och  fullgjort
betalningen,  medan  deremot  betalningen  af  den  señare
innehafvarens  adressât  icke  kan  anses  frikalla  dennes
fôregângare  frân  ansvarigheten,  om  icke  utstâllarens