125

lag.  Nâgonting  dertill  motsvarande  âterfinnes  icke  uti
de  öfriga  af  vär  tids  vexellagar,  och  numera  hafva  ocksä
alla  dithörande  stadganden  blifvit  utmönstrade  ur  1878
ärs  förslag  tili  gemensam  vexelordning  för  de  skandinaviska
  rikena.
Lagbuden  i  kapitlet  häntyda  derpä,  att  man  just
icke  uppfattat  vexlarne  säsom  omsättningsmedel  i  vidsträcktare
  mening,  utan  förestält  sig  att  deras  ändamäl
var  att  göra  ungefär  samma  tjenst  som  de  i  vär  tid
begagnade  s.  k.  postremissvexlarne,  hvarmed  banker  och
affärsmän  pläga  betjena  dem,  som  haf\a  att  liqvidera
nägon  gäld  pä  annan  ort.  I)ä  remisserna  ofta  künde
päkalla  stör  skyndsamhet,  kom  lagstiftaren  remittenterna
tili  hjelp  genom  stadgaiidena  säväl  om  utställarens  rätt
att  efterät  med  vexeltväng  utkräfva  betalningen,  som
ock  angäende  vexelduppletternas  förenämnda  betydelse
säsom  bevisningsmedel.  Om  en  remittent  icke  har  penningar ­
  tillhands  i  sista  ögonblicket,  dä,  hans  vexel  bör
afsändas,  kan  enligt  de  nyss  äberopade  §§;na  en  prima
dupplett  für  remissen  tili  honom  utleninas  utan  betalning,
  synnerligt  üfventyr  och  vidlyfligare  omgängar,  ty
utställaren  riskerar  deri)ä,  föga,  emedan  han  fâr  med
tillämpning  af  vexellagen  utkräfva  det  oguldna,  och  prima
duppletten  i  remittentens  hand  icke  utgör  nägot  bevis
om  att  betalningen  redan  blifvit  fullgjord.
Sluteligen  bör  anmärkas,  att  uti  köpet  om  en  trasserad
  vexel  eller  rättare  uti  det  första  vexelaftalet  emellan
  utställare  och  remittent  ingär  en  förutsättning  derom,
att  ett  nytt  aftal  med  godkännaren  skall  komma  tili
ständ;  och  det  första  aftalet  innesluter  derföre  säsom
vilkor,  att  utställaren  skall  hälla  remittenten  och  hans
rättsinnehafvare  skadeslös,  om  godkännaren  icke  fullgör
bäde  accepten  och  den  betalning  han  derigenora  kan