130
sistnämnde. Rättsfrägan torde bora losas sâlimda, att
trassaten pâ civilrättslig väg förpligtas dertill, sâvida
bans förfarande kan betraktas sâsom svekfullt, dâ han,
in mala fide och utan afsigt att förbinda sig tili det i
vexeln förutsatta godkännandet, läter den vidare utgä i
rörelsen.
Sliiteligen kan det förtjena att anmärkas, hiiru-
ledes den tyska vexellagen (art. 16) upptager särskilda
och afvikande stadganden angäende öfverlätelser, som
skett efter förfallotidens utgäng. Om en vexei blifvit
protesterad för bristande betalning, kunna de nya inne-
hafvarena vända sin talan emot de tidigare vexelgälde-
närerna, men i annat fall fä de forra göra en dylik rätt
gällande allenast emot godkännaren, om vexeln redan
blifvit accepterad, och emot alla de innehafvare, som
efter förfallotiden öfverlätit den samma. Deremot kan
i detta fall nägon âtergângstalan ej iitföras emot dem,
som innehaft vexeln före förfallodagen. Dessa föreskrif-
ter hafva utesliitits bäde Mn Sveriges och Finlands
vexelförfattningar och hafva der följakteligen icke heller
nägon betydelse.
3. Dernäst är acceptkontraktet en väsentlig be-
ständsdel uti en trasserad vexel. Dä den utställes, inne-
bär aftalet, säsom redan blifvit anmärkt, ännu icke mer
än en förutsättning att detta kontrakt skall komma tili
ständ. De äldre vexellagarne fordrade att trassenten
borde genom avisbref skyiidsamt underrätta trassaten
om vexeldragningen, för att sälunda befrämja ändamälet
och atböja möjliga förvecklingar i saken, men päbudet
om en sädan omgäng har bortfallit uti de nyare lagarne,
emedan det kan fä bero af trassenten att hälla frägan