24 
volution i den politiska ekonomin. Han Säger att denna 
vetenskap, som är läran om utbytet, omfattar allt hvad 
köpas och säljas kan, och som fordringar icke alienast 
egna sig för en sâdan behandling, utan äfven derigenom 
i högsta grad betjena Produktionen, erhälla de egenska- 
pen af verklig förmögenhet och böra hänföras tili klas- 
sen af produktiva kapitaler. Pästäendet, att krediten är 
en mägtig häfstäng för Produktionen, likasom ock att 
den vid orasättningen kan göra tjenst säsom ett verk 
lagt kapital i penningar, innebär en stör sanning, hvilken 
redan varit länge känd och päyrkad, men deremot är 
det icke annat än en begreppsförvirring, om man vill 
betrakta banksedlar, vexlar och andra kreditens skapel- 
ser i och för sig säsom bestänsdelar uti den allinänna 
förmögenheten. Hvarje enskild, som har nägon fordran, 
är visserligen rikare genom den, men cn annan hans 
gäldenär är lika mycket mindre behällen. En massa af 
cirkulerande banksedlar förutsätter lika stör minskning 
uti bankernas verkliga tillgängar, som den innebär ett 
plus uti de enskilda innehafvarenas kassor. 
Mer än nägon annan tid har emellertid det s. k. 
merkantila tidehvarfvet eher perioden frän 16;e tili mod 
let af det 18:de seklet utmärkt sig genom öfverdrifna 
föreställningar om penningens allmagt och betydelse. 
Blott man var i ständ att rikta sitt förräd af guld och 
silfver. hade man enligt merkantilisternas äsigt all lycka 
i sina händer. Man uppoffrade för detta ändamäl ar- 
betskrafter, som skulle varit mera behöfliga för Produk 
tionen af mat, kläder och mera dylikt; och som alla 
dock icke künde arbeta i grufvorne, föreslog Antonio 
Serra är 1613 en utväg att blifva rik utan grufvor, och 
hans förslag fick sin fulländning genom det vidunderliga 
tullsystein, som utmärker inerkantilismen.